Herakles del 4

Slutet i boken tycker jag kom lite för snabbt och det kändes lite som att författaren hade lite väl bråttom och avrundade de sista åren i Herakles liv. I och för sig så var det nästan lite väntat då han hade gjort de stordåd han skulle göra, han hade gjort sin del av ondska också. Så man kan väl nästan säga att han var färdig med sitt liv och det var dags för honom att röra sig vidare och lämna den dödliga världen bakom sig.

Det finns åtskilliga likheter mellan Herakles och Atlas förutom att de kan bära himlavalvet och är sjukt starka. Båda vill också bli fria, Herakles känner sig med all rätt klumpig i sin enorma kropp. Atlas vill bli fri från sitt straff att bära himlavalvet på sina axlar. När de möts såå diskuterar de tillsammans meningen med livet och inte en de kunde besvara frågan utan att ha olika svar. Jag tror att Theodor väljer att referera till Atlas i den sista meningen är att De kan ha flera likheter och liknande egenskaper så kan de ändå ha olika uppfattningar om livet och ödet. Det framgår också ganska tydligt att ingen kan undgå sitt öde som Oeidipus, Atlas, Herakles och många fler har bevisat i denna bok.

Ingen kan fly från sitt öde.

Herakles del 3

Sist vi var med Herakles hade han gift sig och var på god väg att få ett gott och lyckligt slut men boken är ju längre den kan väl inte ta slut nu, nej. Han verkar ha allting, kvinnan av hans drömmar, en kärleksfull familj, t.o.m. tre små chippar som springer runt om i huset. Kan det bli bättre än det här, det är osäkert men det kan verkligen lätt förstöras och försvinna för evigt. En kort stunds galenhet förseglar hans tre första söner i tre snabba stötar med den dödsbringande dolken. Hans liv förändras drastiskt liksom Megairas liv som aldrig blir detsamma.

Boken har väckt en hel del känslor fram till den här punkten, jag hade hört redan innan jag började läsa boken om hans barnadråp och hur han var lycklig men under en korts stund av galenhet då han var onykter så tog han död på sin familj och äktenskap med tre knivhugg på sina tre små söner i deras sängar. Det är ju svårt att inte hysa lite agg mot Herakles efter den incidenten. Särskilt när han gör det utan någon speciell anledning. Det är ett stort problem för honom att han inte tänker på konsekvenserna av hans handlingar. T.ex. när han skär av nästipparna på några från en grannby det första han gör när han är tillåten att återvända till sina nära och kära.

Det författaren förmedlar i denna bok, är en annan historia än den man ser i disneyfilmen och alla andra hjältar framstår som att de kan inte göra mer rätt. Herakles däremot framstår här som en stark gudason som i filmen men de mörka sidorna kommer fram när han mördar sina egna söner och kan döda med ett enda slag på grund av den enkla anledningen att någon har spill vin på honom. Det gör att hjältar är trots allt mänskliga trots de remarkabla handlingar de kan göra så finns det fortfarande en sida inom sig en eld som har tendensen att ta över från gång till gång.

Herakles del 2

Herakles handlar ju såklart om Herakles, men ändå så får Oeidipus ett helt eget kapitel i denna bok, det kan finnas många svar på varför han nämns och t.o.m. får ett eget kapitel. I och för sig så levde inte Herakles så långt efter Oeidipus, och han bidrog till att forma Herakles liv på ett eller annat sätt liksom han gjorde med hela Thebe, alla handlingar har konsekvenser, är ett talesätt man kan relatera till. Likheten mellan Oeidipus och Herakles var att båda var från början av deras liv förväntade att agera på ett visst sätt. Till exempel Oeidipus var profeterad att dräpa sin far och lägra sin mor. Förtvivlad begav sig Oeidpus av för sin egen skull och hans föräldrar. Det han inte visste var att de han växte upp med var inte hans biologiska föräldrar, och att ödet är något man inte kan undgå. Till slut inträffade det, Oeidupus dräpte sin far i tron att det var vilken främling som helst, och han lägrade sin mor när han trodde att det var änkan till den "främlingen" han dräpte tidigare. Herakles var skulle vara den störste hjälten genom tiderna. Han drack lite för mycket och allting som hans liv baserades på försvann och han blev bortskickad och han går på samma väg som Oeidipus, båda är på väg att hitta ett sätt att undgå ödet men bestämde sig att inte gå samma väg honom, att dö ensam och blind i ett annat land även om det var det han var menad att göra.

Herakles del 1

Antiken är ett gammalt intresse hos mig, jag brukade tillbringa ett par timmar åt att spela Age of Mythology med en god vän, för åratal sen btw. Historia har alltid varit ett intressant ämne men också ett ämne som passar bra för mig eftersom jag kommer oftast ihåg småsaker, årtal, datum namn, bakgrund, listan bara fortsätter. Herakles av Theodor Kallifatides väcker de gamla minnena till liv återigen och minnen från svunnen tid utspelar sig i mitt huvud. Även lite nya saker kommer upp, nya namn, mer bakgrund, djupare insikt i Herakles spännande men ändå röriga liv. De känslor som har kommit upp än så länge är alla möjliga, sorg, glädje, etc. Sorgligt när Herakles tvingas leva 6 år borta från sin älskade Megaira, sin snabbtänkte bror med den rappa käften. Hans föräldrar får bara hälsa på honom en gång per år och vid bara 12 års ålder blir han bortskickad. Glädje kommer från de lustiga dialogerna, Kastors vassa tunga, Ifikles kaxighet osv. Det som jag fastnade mest för var scenen då Herakles skulle dömas efter hans oturliga slag mot hans lärares hjässa. I den scenen tar de upp det urgamla argumentet, för eller mot dödsstraff. Personligen så tyckte jag att den forna kungen Radamanthes av Kretas ord var de som tilltalade mig bäst. ”Den unge Herakles är inte en sjuk gren på stadens träd, som den anklagade sidan nyss hävdat. Han är ett helt träd, ett ungt friskt träd som livets vind har böjt lite snett. Vi kan och bör rätta till det" (s.77). Det var den mening jag fastnade mest för och jag ska inte glömma den inom den snaraste tiden.

Error...

Vår uppgift var enkel skriv 200 ord om det vi har läst i Herakles, hittills. Men när jag väl är hemma med nästan ett nästan färdiggjort inlägg från lektionen så vill inte internet funka. Okej, vad ska jag göra nu då? Jag kan vänta tills imorgon, lördag så kan jag fixa det då, Men nej, internet är fortfarande lika ovillig att samarbeta. Så istället för att skjuta upp ett blogginlägg så valde jag att spendera lite ledig tid till att läsa klart boken och lägga ut alla blogginlägg på en gång. Så de kommer precis efter detta inlägg, nu är anledningen till förseningen framlagd och nu kan inläggen komma.
NUR DER HSV!