Herakles del 4

Slutet i boken tycker jag kom lite för snabbt och det kändes lite som att författaren hade lite väl bråttom och avrundade de sista åren i Herakles liv. I och för sig så var det nästan lite väntat då han hade gjort de stordåd han skulle göra, han hade gjort sin del av ondska också. Så man kan väl nästan säga att han var färdig med sitt liv och det var dags för honom att röra sig vidare och lämna den dödliga världen bakom sig.

Det finns åtskilliga likheter mellan Herakles och Atlas förutom att de kan bära himlavalvet och är sjukt starka. Båda vill också bli fria, Herakles känner sig med all rätt klumpig i sin enorma kropp. Atlas vill bli fri från sitt straff att bära himlavalvet på sina axlar. När de möts såå diskuterar de tillsammans meningen med livet och inte en de kunde besvara frågan utan att ha olika svar. Jag tror att Theodor väljer att referera till Atlas i den sista meningen är att De kan ha flera likheter och liknande egenskaper så kan de ändå ha olika uppfattningar om livet och ödet. Det framgår också ganska tydligt att ingen kan undgå sitt öde som Oeidipus, Atlas, Herakles och många fler har bevisat i denna bok.

Ingen kan fly från sitt öde.