Herakles del 1

Antiken är ett gammalt intresse hos mig, jag brukade tillbringa ett par timmar åt att spela Age of Mythology med en god vän, för åratal sen btw. Historia har alltid varit ett intressant ämne men också ett ämne som passar bra för mig eftersom jag kommer oftast ihåg småsaker, årtal, datum namn, bakgrund, listan bara fortsätter. Herakles av Theodor Kallifatides väcker de gamla minnena till liv återigen och minnen från svunnen tid utspelar sig i mitt huvud. Även lite nya saker kommer upp, nya namn, mer bakgrund, djupare insikt i Herakles spännande men ändå röriga liv. De känslor som har kommit upp än så länge är alla möjliga, sorg, glädje, etc. Sorgligt när Herakles tvingas leva 6 år borta från sin älskade Megaira, sin snabbtänkte bror med den rappa käften. Hans föräldrar får bara hälsa på honom en gång per år och vid bara 12 års ålder blir han bortskickad. Glädje kommer från de lustiga dialogerna, Kastors vassa tunga, Ifikles kaxighet osv. Det som jag fastnade mest för var scenen då Herakles skulle dömas efter hans oturliga slag mot hans lärares hjässa. I den scenen tar de upp det urgamla argumentet, för eller mot dödsstraff. Personligen så tyckte jag att den forna kungen Radamanthes av Kretas ord var de som tilltalade mig bäst. ”Den unge Herakles är inte en sjuk gren på stadens träd, som den anklagade sidan nyss hävdat. Han är ett helt träd, ett ungt friskt träd som livets vind har böjt lite snett. Vi kan och bör rätta till det" (s.77). Det var den mening jag fastnade mest för och jag ska inte glömma den inom den snaraste tiden.